Recension av En sista chans med Dystra Li

en sista chans omslagOm det var 1993 hade öppningsspåret ”Dagen efter” antagligen fått rejäl speltid på radion och kanske blivit en mindre hit. Nu är det 2014 och punkmusik på svenska får som vi alla vet inte samma exponering.

En Sista chans heter Dystra Lis nya album och är också deras första fullängdare från ett band som bildades så sent som 2010. Stilen påminner om svenska band som Coca Carola, Blanceflor och Troublemakers där skramlet aldrig blir värre än att sången hörs igenom. Det är annars lätt att uppskatta tyngden och tempot hos Dystra Li.

Dystra Li sjunger i oförtäckta ordalag om bakfylla och allmän förvirring ”vad är mitt syfte, vad är min lott” samt det vanliga kruxet med utebliven kärlek förstås som även brukar leta sig in i punkens låttexter. Trots en del mörker förblir inte låtarna alltid obönhörliga inför hårda omständigheter utan det ordnar ibland upp sig – i vissa fall lite väl sött skulle man kunna invända.

Nu när de gamla banden från 1990-talet som Charta 77, DLK och Coca Carola fått börjat ägna sig åt 25-årsjubileum och i vissa fall förlita sig på nostalgi känns Dystra Li som en vitamininjektion och det vore definitivt kul om ”Dagen efter” eller någon annan av låtarna på En sista chans lät sig höras i radio åtminstone en gång.